Paketreselagen och allmänna villkor

Många av medlemsföretagen i Sveriges Bussföretag är också arrangörer av paketresor. Vid marknadsföring och försäljning av paketresor gäller paketreselagen (SFS 2018:1217). Lagstiftningen har sin grund i ett EU-direktiv som är ett så kallat fullharmoniseringsdirektiv, det vill säga att lagen ser i princip likadan ut i samtliga EU-länder och Sverige har mycket små möjligheter att göra nationella avsteg från direktivet.

Paketreselagen består av tre huvudsakliga delar:

  • Informationsskyldighet för arrangören, det vill säga vilken information resenären skall få innan bokning respektive innan avresa
  • Ansvar som arrangören har gentemot resenären
  • Skyddsregler för resenären om arrangören skulle gå i konkurs

Definitionen av vad som är en paketresa finns i lagen.

Paketreselagen är i grund och botten en konsumentlagstiftning men gäller även företagsresor, med undantaget om det finns ett ramavtal mellan företaget och researrangören. Konsumentverket är tillsynsmyndighet för lagen.

Medlemsförmån beträffande allmänna villkor för paketresor

Sveriges Bussföretag har en överenskommelse med SRF, Svenska Resebyrå- och arrangörsföreningen, om att till förbundets medlemmar tillhandahålla allmänna resevillkor för paketresor. Dessa finns att ta del av längst ner på sidan om du är i inloggat läge, och finns på både svenska och engelska. Ni som arrangör skall komplettera villkoren med era särskilda villkor. Det finns också ett dokument med kommentarer för att ge vägledning kring hur villkoren används och förklara några av skrivningarna.

Observera att en ny version av villkoren publicerades 2021-05-19.

Vilka frågor arbetar Sveriges Bussföretag med?

Paketreselagen är en relativt ny lagstiftning och Sveriges Bussföretag var med och gav synpunkter när lagstiftningen togs fram. Förbundet erbjuder löpande rådgivning i allmänna frågor kring tolkning av paketreselagen och ordnar också utbildningar i lagstiftningen med jämna mellanrum för medlemsföretagen.

I grunden är vi positiva till att det är tydligt reglerat i lag vilket ansvar arrangörer respektive resenärer har gentemot varandra. Under coronapandemin har det dock blivit tydligt att lagstiftningen inte kan hantera situationer då många resor ställs in med kort varsel på grund av omständigheter som ligger utanför arrangörernas kontroll.

Sveriges Bussföretags huvudsakliga ståndpunkter:

  • Det är viktigt att det finns ett skydd för såväl konsumenter som arrangörer och i grunden är det positivt med en tydlig och harmoniserad lagstiftning
  • Dagens lagstiftning är inte skriven för att fungera i extraordinära situationer såsom en global pandemi, vilket skapar stora konsekvenser för researrangörerna
  • Både resenärer och arrangörer behöver kunna känna full trygghet gentemot varandra, vilket inte går fullt ut med nuvarande lagstiftning
  • Det behöver införas en force majeure-klausul i lagstiftningen som kan åberopas vid extraordinära händelser
  • Återbetalningstiderna behöver kunna bli längre i vissa situationer
  • Näringsidkare bör inte omfattas av lagstiftningen, paketreselagen är i det hänseendet närmast unik i konsumentlagstiftning
  • Det behövs långsiktigt en översyn av paketreselagen på EU-nivå, med avstamp i de erfarenheter som framkommit i samband med coronapandemin
  • Resegarantisystemet, som Sverige har större möjligheter att påverka utformningen av, behöver ses över i förhållande till paketreselagstiftningen

Historik kring paketreselagen 

Nedan finns en kort historisk beskrivning kring dagens paketreselagstiftning.

Paketreselagen infördes första gången i svensk lagstiftning 1992 och byggde då på ett EU-direktiv från 1990. Det första direktivet infördes med anledning av den kraftiga ökningen av resenärer, framförallt turister, under 60-, 70- och 80-talen. Under denna tid gick också flera stora researrangörer i konkurs och lämnade resenärer strandsatta på resmål. Ländernas lagstiftning gicks därför igenom och det konstaterades att det såg väldigt olika ut. En del länder hade inga regler alls och vissa hade minimirättigheter för resenärerna. Därför utarbetades ett direktiv med minimibestämmelser – både för att ge resenärer ett minimiskydd, men också underlätta företags försäljning mellan länderna med en harmoniserad lagstiftning.

När paketreselagen instiftades så var de flesta researrangörerna charterarrangörer, och hade ofta kontroll över hela värdekedjan – exempelvis både hotellkedjor och flygbolag. Under åren efter det första införandet av paketreselagen så kom också internet, vilket möjliggjorde för resenärerna att boka sina resor själva och sätta samman egna paket med resa och boende. Andelen helt färdiga paket som såldes av arrangörerna minskade med anledning av detta och idag agerar arrangörerna mer som en förmedlare där resenärernas pengar skickas vidare till olika leverantörer – exempelvis hotell och restauranger.

Med anledning av denna utveckling så ansågs paketresedirektivet vara förlegat, både utifrån att resenärer köpte paket som inte omfattades och att det fanns gråzoner kring vilka resor som lagstiftningen omfattade. Det nya direktivet kom 2015 och implementerades därefter i respektive lands lagstiftning. I Sverige kom den nya paketreselagen under 2018. Den stora skillnaden var att direktivet är ett fullharmoniseringsdirektiv, till skillnad från det tidigare minimidirektivet.