I Norrland är vägarna blodomloppet
Vägen mellan Luleå och Boden har länge varit en flaskhals i den norra regionen, trots att den är viktig för såväl arbetspendlare som det lokala näringslivet. Nu sker flera åtgärder som syftar till att förbättra sträckningen. Vi har pratat med Trafikverket och en av regionens boende och näringsidkare.
Bilder hämtade från Trafikverkets byggdagbok (LÄNK).
Riksväg 97 börjar i industrinavet Luleå och löper inåt landet, mot Boden genom Sunderbyn och Sävast, och fortsätter ända upp till Jokkmokk. Vägen är också högt trafikerad mellan just Luleå och Boden och den har länge varit känd som olycksdrabbad. När vägen nu får sig ett rejält ansiktslyft är det i form av flera åtgärder:
– I grund och botten handlar det om att vi gör en breddning och mötesseparering av vägsträckan. Den har nu gått från att vara en 1+1-väg utan mittseparering till att vara växelvis 2+1 och 2+2 med mitträcke.
– Sedan har det här fått följdeffekter, vi har exempelvis stängt ett 70-tal direktutfarter ut mot väg 97 och lett ut trafiken från kringboende samhällen till tre nya trafikplatser. Det har också inneburit att vi varit tvungna att bygga ett parallellt vägnät för närboende och även för oskyddade trafikanter. Exempelvis har vägen här tidigare används också av cykelpendlare och det är inte önskvärt på en så stor väg, därför har vi byggt ut parallella möjligheter för detta, berättar projektledare Patrik Wihlzon, Trafikverket.
Utöver det har Trafikverket också passat på att genomföra åtgärder som ska gagna de boende, exempelvis bullerskyddsåtgärder som bullerskyddskärmar, fönster har bytts på närliggande bostäder och anläggandet av planskilda passager och även tre stycken rörbroar för det rörliga friluftslivet.
Anledningen till att åtgärderna nu genomförs handlar om att vägen tidigare har ansetts farlig:
– Det har varit en olycksdrabbad vägsträcka och det som vi nu bygger, mellan Sävast-Sunderbyn, är sista etappen som har varit kvar att bygga om. Det handlar främst om trafiksäkerhetsskäl.
Vägen används dagligdags av ett stort antal arbetspendlare som reser mellan Luleå och Boden, i båda riktningarna. Båda dessa städer är också del av den omfattande nyindustrialisering som pågår i Norrland och som kommer att leda till högre trafikflöden.
– Den stora utmaningen under byggnationen har varit att hantera den befintliga trafiken. Det är kanske inte så mycket med Stockholmsmått mätt, det är inte Essingeleden det handlar om, men i våra mått mätt är det en väldigt trafikerad väg med mycket trafik som ska passera genom arbetsområdet. Det positiva är att trots att det har varit ett mycket omfattande projekt har vi kunnat hålla ett högt arbetstempo och blivit färdiga ett år före tidplan. Vi har haft en duktig entreprenör som har haft koll på logistiken och ett fint samarbete och stort engagemang från alla inblandade.
Att kunna bo och bedriva verksamhet
Ett av de bolag som dagligen befinner sig på vägarna i Norrland är åkeriet Öhrlunds med bas i Luleå. Familjeföretaget i tre generationer arbetar med såväl anläggnings- och ståltransporter som specialtransporter. Tillgången till ett väl fungerande vägnät är en av grundbultarna för att de ska kunna bedriva sin verksamhet:
– Det vi ser när vi befinner oss på vägarna är att det finns en jättestor underhållsskuld. Vissa vägar är givetvis bättre än andra, men på det totala har det slitits mycket och man har inte lagat i samma tempo, säger Malin Öhrlund.
Hon fortsätter:
– För oss är vägarna dels en trafiksäkerhetsfråga, dels en arbetsmiljöfråga för våra chaufförer. Det går också in i frågan om kör- och vilotider om man inte kan framföra fordonet i den hastighet som är laglig. Vi hamnar ofta i en situation där vi tvingas tänka: kommer vi att hinna det här? Inte på grund av sträckan utan på grund av dåligt underhåll, att vägen är oplogad eller att det på andra sätt är svårt att ta sig fram. Det vållar också problem för kunderna som väntar på sina leveranser.
Egentligen är alla satsningar på att förbättra vårt vägnät positiva för oss
För åkeriets del är man positiva till den satsning som nu görs på väg 97:
– Egentligen är alla satsningar på att förbättra vårt vägnät positiva för oss. Det är ju dessutom ett vägbygge som har gått att slutföra före tidsplanen vilket inte är supervanligt, vi får ge cred till de som har gjort arbetet. Det är också viktigt att kapaciteten ökas när man nu vill bygga ett nytt stålverk i Boden och med satsningarna som görs på hamnen i Luleå.
Malin Öhrlund menar att det finns fler vägar där liknande förbättringar skulle behöva göras för att stärka regionen både för de boende och för näringslivet:
– Om man tittar på de etableringar som eventuellt är på gång i Norrland så skulle E10 mellan Töre och Kiruna behöva få sig ett rejält ansiktslyft. Där är det bitvis väldigt smalt, så pass att det blir otäckt att mötas med två lastbilar. Det sker lite arbete efter vägen men för lite, och det sker väldigt många olyckor här, tyvärr också många med dödlig utgång.
Framkomligheten är det stora problemet vid sidan av säkerheten:
– Man har pratat om just E10 och att mötesseparera. Det är en bra grej, men man måste också kunna garantera framkomligheten under byggtiden. Hinner det packa upp för mycket med köer blir det också en trafikfara. Att bredda vore absolut den viktigaste insatsen. Ytterligare ett problem här uppe är ju att det finns mycket a-traktorer som är ute och färdas efter vägarna. Hamnar man efter en sådan eller bakom ett av de många industri- och jordbruksfordonen som håller låg hastighet är det inte alltid enkelt eller säkert att göra en omkörning så som vägen ser ut i dag.
E10 är ett exempel på en flaskhals i infrastrukturen i norr. Som företagare påverkas man givetvis av detta, men lika mycket som boende i regionen, berättar Malin Öhrlund.
– Jag körde själv där när jag nyligen var upp till Kiruna. Det är väldigt svårt med omkörning längs hela vägen. Den är krokig, den är kuperad, sedan är det supermycket vilt på vägbanan. Jag såg säkert 50 trafikdödade renar, jag höll själv på att köra på tre.
– I en drömvärld skulle man ha dubbelfilig motorväg med viltstängsel i båda riktningarna. Det kommer inte jag att få vara med om under min livstid tyvärr.