När beredskap diskuteras blandas ofta olika saker ihop: vilka behov som finns i samhället, hur dessa behov är tänkta att lösas och när det faktiskt uppstår formella krav på företag. För att undvika missförstånd är det viktigt att hålla isär dessa delar.
För er som transportföretag kan detta förstås i tre nivåer: behov, hur behoven kan tillgodoses och när ansvar blir juridiskt bindande.
1. Behov – vad samhället och kunderna kan komma att behöva
Vid ett försämrat säkerhetsläge kan både civila och militära aktörer få behov av transporter. Behov kan också uppstå från befintliga eller nya kunder inom näringslivet.
I den säkerhetspolitiska situation vi befinner oss i i dag är utgångspunkten att sådana behov i första hand ska hanteras utan att Sverige befinner sig i höjd beredskap. Tanken är att ett krigshot ska avvärjas innan dess.
Det innebär att många centrala transporter kan behöva planeras och genomföras i det som formellt fortfarande är fredstid.
Behoven kan handla om mycket konkreta frågor, till exempel:
- vilken typ av transporter som behövs
- vilken sorts fordon eller utrustning som krävs
- var och när transporter behöver genomföras
- hur tidskritiska leveranserna är
- under vilka säkerhets- och riskförhållanden de ska ske
I dag är många av dessa behov ännu inte fullt utredda eller kommunicerade. Osäkerheten ligger därför ofta i hur behoven ser ut och hur de ska prioriteras, snarare än i transportsektorns faktiska kapacitet.
Det är viktigt att understryka att ett identifierat behov i sig inte är detsamma som ett krav på ett enskilt företag.
2. Hur behoven kan tillgodoses – avtal samt systemet för uttag och förfogande
När transportbehov uppstår är utgångspunkten att de i första hand ska lösas genom frivilliga och affärsmässiga lösningar. För Transportföretagen är det tydligt att avtal och upphandling är den bästa vägen för att tillgodose behov av transporter, även i ett försämrat säkerhetsläge.
Avtal ger tydlighet kring ansvar, ersättning, arbetsmiljö och genomförande, och tar tillvara företagens kompetens på ett effektivt sätt. Det skapar också förutsägbarhet för både beställare och utförare.
Samtidigt finns det i lagstiftningen ett system för uttag och förfogande. Detta system ska förstås som sammanhängande.
Uttag används i fredstid för att identifiera och peka ut resurser, till exempel fordon, personal eller annan transportkapacitet, som kan bli nödvändiga om läget förvärras. Syftet är att skapa handlingsfrihet och förbereda för snabba beslut.
Förfogande är det rättsliga verktyget för att faktiskt ta resurser i anspråk, normalt vid höjd beredskap eller krig. Uttag och förfogande är alltså inte två olika lösningar, utan olika steg i samma system.
Det är också viktigt att vara tydlig med att uttag och förfogande redan används i dag, och att detta sannolikt kommer att fortsätta. I vissa situationer kan det vara den enda rättsligt möjliga vägen för en myndighet att säkerställa nödvändiga transporter.
Det kan till exempel gälla när:
- fredstida lagstiftning begränsar möjligheten att genomföra nödvändiga transporter
- regler om arbetstid, arbetsmiljö eller trafiksäkerhet sätter ramar som inte kan frångås utan särskilt beslut
- tiden inte medger att nya avtal kan tecknas
I dessa situationer är uttag och förfogande inte ett uttryck för bristande planering, utan en del av det regelverk som finns för att samhället ska fungera även under mycket ansträngda förhållanden.
Uttag och förfogande regleras i förfogandelagen och uttagningsförordningen. Uttag används i fredstid för att identifiera resurser som kan bli nödvändiga vid ett försämrat säkerhetsläge, medan förfogande innebär att staten faktiskt tar egendom eller tjänster i anspråk, normalt vid höjd beredskap eller krig.
För transportsektorn är Försvarsmakten uttagsmyndighet för fartyg och fordon, medan Transportstyrelsen är uttagsmyndighet för luftfartyg. Ägare till egendom som tas i anspråk har rätt till ersättning, men processen kan vara komplex och kan påverka företagets ordinarie verksamhet och affärsrelationer.
Transportföretagen verkar för att statens behov i första hand ska lösas genom avtal som tar hänsyn till företagens långsiktiga förutsättningar, snarare än genom uttag eller förfogande.
3. Formella krav – när ansvar blir juridiskt bindande
Formella krav uppstår när ansvar blir juridiskt bindande. Även här finns olika grunder.
I vissa fall uppstår krav genom att en myndighet fattar ett beslut eller pekar ut en verksamhet som särskilt viktig. Då får företaget tydlig information om vilken roll man förväntas ta och vilka skyldigheter som gäller.
I andra fall följer kraven av lagstiftning där företaget självt ansvarar för att bedöma om verksamheten omfattas. Det gäller till exempel inom säkerhetsskydd och cybersäkerhet. Här finns inget automatiskt utpekande, utan företaget måste själv analysera sin verksamhet, sina uppdrag och sina system.
Formella skyldigheter kan också följa av avtal med stat eller myndighet, till exempel att utföra vissa transporter, delta i planering eller medverka i övning.
Gemensamt för formella krav är att de är juridiskt bindande och tydligt skiljer sig från både behov och planeringsantaganden.
