Debatt: Låt inte den nya dimensioneringsreformen bli ett fiasko

Dimensioneringsreformen är en av de mest efterlängtade utbildningspolitiska åtgärderna på länge. Att gymnasieskolan och komvux inte längre bara ska planeras efter elevers önskemål, utan också efter arbetsmarknadens behov, är helt nödvändigt både för elevers möjligheter till arbete och samhället i stort.

Men just nu finns en uppenbar risk att reformen inte når sin fulla potential. Den vilar på planeringsunderlag som ska visa var behoven av kompetens finns. Dessa bygger i hög grad på statistik från SCB, kompletterad med regionala bedömningar. Tanken är rimlig men ibland stämmer inte kartan med verkligheten.

Inom transportsektorn, industrin, byggbranschen och besöksnäringen – som tillsammans sysselsätter drygt två miljoner människor och utgör en stor del av Sveriges BNP – ser vi med oro på vad detta kan få för framtida konsekvenser.

Exempelvis finns det enligt SCB omkring 60 000 lastbilsförare och cirka 85  000 lastbilar i yrkestrafik. Branschens bild är att det snarare handlar om cirka  000 yrkesförare inom godsområdet.

Skillnaden beror på hur arbetet organiseras: fordon delas mellan flera förare, arbetstider varierar och behoven är större än vad snäva yrkeskategorier visar. Vi menar att SCB underskattar det verkliga kompetensbehovet. När prognoserna i för stor utsträckning bygger på historiska data riskerar utbildningsplatser att minska trots stora kommande pensionsavgångar.

Inom byggindustrin är kompetensbehoven omfattande och varierade, och varje projekt kräver att flera yrkesroller samverkar. För att dimensioneringen ska bli träffsäker krävs planeringsunderlag som tydligt visar hur många som utbildas inom respektive yrkesroll: murare, anläggningsarbetare, ställningsbyggare och maskinförare.

I dag saknas ofta en samlad bild, inte minst över vilka yrken som inte erbjuds i olika regioner. Utan den överblicken riskerar nödvändiga investeringar i vägunderhåll, energisystem och civil beredskap att bromsas av kompetensbrist.

Även inom besöksnäringen är kopplingen mellan utbildningsutbud och arbetsmarknadens behov avgörande. En stor majoritet av företagen uppger att det blivit allt svårare att hitta rätt kompetens, särskilt med gymnasial yrkesutbildning som motsvarar branschens krav.

Efterfrågan på arbetskraft har ökat, men utbildningssystemet har inte anpassats i samma takt. Om planeringsunderlagen underskattar behoven riskerar dimensioneringen att permanentera dagens kompetensbrist. När utbudet av gymnasiala yrkesutbildningar inom flera områden är mindre än vad arbetsmarknaden efterfrågar får Skolverkets rekommendationer stor betydelse för hur utbildningsplatserna fördelas.

Ur industrins perspektiv behöver underlagen bättre ta hänsyn till den teknikutveckling som kommer att utgöra en stor del i framtidens arbetsmarknad. Dessutom behöver underlagen utvecklas för att i framtiden bättre ta hänsyn till specifika delbranscher och kompetenser.

Sverige riskerar miljardförluster i utebliven produktion om utbildningsplatserna inte dimensioneras efter arbetsmarknadens verkliga behov. Frågan om korrekta planeringsunderlag är därför inte en teknisk detalj utan en central samhällsekonomisk fråga.

Det finns fortfarande tid att agera, men det kräver att Skolverket säkerställer att branschernas data och erfarenheter inte bara samlas in, utan faktiskt får genomslag. Transparensen i hur olika källor vägs mot varandra måste öka och dialogen med branscherna fördjupas.

Ambitionen i dimensioneringsreformen är rätt, men för att lyckas krävs beslutsunderlag som speglar arbetsmarknadens faktiska behov.