Krångellistan

Företag som vill investera och utveckla sin verksamhet ska kunna räkna med en bygglovsprocess som är tydlig, rättssäker och förutsägbar. I verkligheten ser det ibland helt annorlunda ut. Det fick LBC Frakt erfara när de ville bygga ett nytt lager till sin asfaltskross.

När bygglovsansökan skickades in återkom kommunen med krav på komplettering. Handläggaren menade att det fanns en brandrisk kopplat till verksamheten och att företaget måste bevisa motsatsen. Särskilt pekade man på ett plasttält som skulle användas för att hålla stenen torr och som enligt kommunen ökade risken för antändning.

Men i det här fallet handlade det inte om farligt gods eller lättantändliga material - utan om sten. För att gå vidare med ansökan tvingades företaget anlita en konsult som kunde slå fast det självklara, nämligen att sten inte brinner. Konsultens bedömning visade att det skulle krävas stora mängder tillsatser som magnesium för att temperaturen skulle nå 800 grader Celcius och då nå nivåer där antändning ens vore möjlig.

Att ett företag måste lägga tid och resurser på att bevisa något som i praktiken är omöjligt, att sten skulle utgöra brandrisk, säger mycket om hur snett det kan gå när rimlighetsprincipen försvinner ur myndighetsutövningen. Det är inte kravet på komplettering eller reglerna i som är problemet utan när det saknar proportion och bygger på orealistiska antaganden.

Konsekvensen blir att de får vänta längre för handläggningstider och onödiga kostander för företagen. I en tid där företag vill ställa om, bygga ut och investera för framtiden blir dessa hinder till växande problem. När processen i stället borde präglas av kunskap, dialog och stöd får företag ofta möta oförutsägbara krav som fördröjer hela verksamhetsutvecklingen.

Vad kan göras?

Bygglovsprocessen behöver präglas av både sakkunskap och rimlighet. Kommunerna måste se till att bedömningar vilar på relevans och att orimliga krav inte ställs bara för att gardera sig. Myndigheters kunskap bör delas och samordnas så att en enskild handläggare inte driver egna tolkningar utan stöd i fakta.

Det krävs också att företagen får en väg in som är tydlig och begriplig. Rättssäkerhet handlar inte bara om regler utan också om att kunna lita på att processen hanteras professionellt och effektivt. Ingen ska behöva lägga månader på att bevisa att sten inte brinner.

När företag satsar på att utveckla sin verksamhet är det samhällets ansvar att se till att regelverket fungerar som det är tänkt. Det ska vara en garant för trygghet och kvalitet, inte ett hinder för sunt förnuft.

Företag runt om i Sverige investerar nu tungt i laddinfrastruktur för att elektrifiera sin fordonsflotta. Det är helt avgörande för att Sverige ska nå sina klimatmål. Men trots att lagstiftningen är tydlig om att bygglov inte krävs för laddplatser, fortsätter vissa kommuner att fördröja och försvåra utbyggnaden. Det medför stora konsekvenser för både företag och samhälle.

LBC Frakt är ett av de företag som valt att gå före i omställningen. De har gjort stora investeringar i laddplatser för ellastbilar. Enligt Plan- och bygglagen krävs inget bygglov för laddinfrastruktur. Däremot kan bygglov krävas för parkeringsplatser, men det är inte det som byggts i detta fall. Platserna är inte avsedda för parkering, utan har ett tydligt syfte: att ladda fordon.

Trots detta har kommuner som Kristinehamn och Hammarö valt att betrakta laddplatserna som parkeringsytor och därmed krävt bygglov. I fallet Kristinehamn valde företaget att överklaga till Länsstyrelsen, som tillrättavisade kommunen och slog fast att bygglov inte behövs. I Hammarö gick processen ännu längre. Kommunen nekade bygglov för en transformator, inte på grund av regelverk, utan på grund av att de inte fick in ett bygglov för laddplatsen. Prestigen blev viktigare än lagstiftningen.

Det handlar alltså inte om gråzoner i lagen. Det handlar om att vissa kommuner väljer att tolka lagen på ett sätt som går emot vad högre instanser slår fast. Bristen på prejudikat i mark- och miljödomstolen gör att det saknas tydlig praxis även om lagstiftningen är tydlig. Det ger kommunerna en tro om att de har tolkningsutrymme. Det resulterar i långa handläggningstider, ökad osäkerhet och försenade projekt.

I vissa fall har det till och med hänt att en kommun överklagar sina egna beslut, eftersom olika förvaltningar inte är överens. Följden blir att projekt tvingas flytta komponenter som energicentraler hundra meter, vilket kan låta lite i teorin, men innebär 6–20 månader extra av att vänta på handläggning och kostnader i praktiken.

Detta är inte bara en rättssäkerhetsfråga. Det slår också hårt mot affärsmodeller där snabbladdning för att upprätthålla affärer. Ett felaktigt krav på bygglov kan rasera hela kalkylen. När tjänstemän inte förstår skillnaden mellan laddning och parkering riskerar omställningen att stanna upp.

Vad kan göras?

Lagen är tydlig: laddplatser ska inte kräva bygglov. Det som saknas är förutsägbarhet i tillämpningen. Kommuner måste följa de lagar och vägledningar som finns, inte agera på egna tolkningar, prestige eller interna oenigheter. Det krävs också en ökad rättssäkerhet i processen, där kommuners agerande kan granskas och där prejudikat kan skapas som tydliggör rättsläget nationellt.

Elektrifieringen är beroende av att företag vågar investera. Då måste myndigheter och kommuner vara en möjliggörare, inte ett hinder.

Elektrifieringen av transportsektorn är helt avgörande för att Sverige ska nå sina klimatmål. Men i dag är det inte viljan eller tekniken som sätter stopp för utvecklingen, utan snarare saker som krångliga processer och oförutsägbarhet. Några som spelar en roll i detta är de kommunala elnätsbolagen.

Företag som planerar att utöka sin elförbrukning, exempelvis för att kunna ladda eldrivna lastbilar, behöver ofta ansöka om en ny eller utökad elanslutning. Det borde vara en relativt rak process. I verkligheten kan det däremot ta upp till ett år att ens få en handläggare, och om ansökan är felställd från början är risken stor att det blir avslag. Då måste hela processen starta om från början, vilket kostar både tid och pengar.

Dessutom varierar servicenivån kraftigt mellan olika kommunala elnätsbolag. Vissa har förbättrat sin dialog med kunderna, medan andra fortfarande har långa väntetider och otydliga besked. I vissa regioner upplevs de kommunala elnätsbolagen som proaktiva och lösningsinriktade, men i andra som passiva och svårnådda. Det gör det mycket svårt för företag att planera sina investeringar i laddinfrastruktur.

Om Svenska kraftnät också behöver kopplas in i processen, till exempel vid större effektuttag eller i vissa geografiska områden, blir det ytterligare ett lager av komplexitet. Erfarenheter visar att processen då inte bara blir långsam, utan nästan omöjlig att förutse. Osäkerheten blir så stor att företag i praktiken kan tvingas lägga sina planer på is, trots både investeringsvilja och affärsbehov.

Det är ett allvarligt hinder för omställningen. Utan snabb och pålitlig tillgång till el och effekt stannar elektrifieringen. Och när företag tvingas skjuta upp investeringar i laddinfrastruktur eller elfordon riskerar vi att tappa fart i både omställningen och konkurrenskraften.

Vad kan göras?

För att transportsektorn ska kunna ställa om i tid behövs en elnätsprocess som är snabbare, tydligare och mer förutsägbar. Det bör finnas möjlighet till en tidig och vägledande dialog med elnätsbolagen innan en formell ansökan skickas in så att företagen inte riskerar att få avslag på grund av missförstånd eller oklara formuleringar.

Dessutom krävs nationella riktlinjer för service och transparens, så att företag i hela landet får likvärdig behandling oavsett var de verkar eller vilket kommunalt elnätsbolag de är beroende av. När flera myndigheter är inblandade måste samordningen fungera bättre.

Sverige har allt att vinna på att elektrifiera transporterna. Men då måste regler och processer vara ett stöd, inte ett hinder, för de företag som vill gå före.

Företag som vill elektrifiera sina bilflottor möter ofta hinder som inte handlar om teknik eller kostnad, utan att regler inte hängt med i utvecklingen. I takt med att fler fordon drivs på el har nya behov uppstått. Men skattesystemet har inte anpassats. Resultatet blir osäkerhet och ökade kostnader för de företag som försöker göra rätt.

Ett vanligt problem gäller förmånsbilar. I dag laddar anställda ofta sina bilar både på kontoret, hemma och på publika laddstationer. Trots det finns inga tydliga riktlinjer för hur kostnaden för laddningen ska fördelas. Det skapar stor osäkerhet kring hur arbetsgivare ska redovisa förmåner och undvika felaktig beskattning. Företag som vill vara korrekta i sin hantering lämnas ofta utan stöd eller vägledning.

Ett annat problem uppstår när företag vill använda elbilar som service- eller hantverkarbilar, som parkeras hemma hos den anställde över natten. För att kunna ladda bilen på ett säkert och effektivt sätt krävs en laddare hemma. Men om arbetsgivaren bekostar installationen uppstår två problem: dels får företaget inte rätt till grön ROT-avdrag, vilket gör investeringen dyrare, dels förmånsbeskattas den anställde för hela kostnaden även om laddaren uteslutande används för arbetsgivarens bil.

Det innebär att den anställde kan drabbas av ökad beskattning för en utrustning som varken används privat eller är till nytta utanför arbetet. Det försvårar omställningen i praktiken och gör det mindre attraktivt för både arbetsgivare och anställda att välja eldrivna alternativ.

Det här är inte en ny problematik. Inom andra delar av skattelagstiftningen, till exempel för jordbruksfastigheter, finns tydliga regler som skiljer på privat och yrkesmässig användning av investeringar i hemmet. Där kan exempelvis kostnader för arbete på boningshuset dras i verksamheten utan att påverka beskattningen vid en framtida försäljning av fastigheten. På liknande sätt borde det vara möjligt att reglera laddare för tjänstebilar utan att det blir en privat skatteeffekt.

Vad kan göras?

För att främja elektrifieringen av arbetsfordon och tjänstebilar behöver Skatteverket ta fram tydliga och uppdaterade riktlinjer. Reglerna kring laddkostnader, förmånsbeskattning och avdrag måste utgå från hur bilar faktiskt används i dag, inte hur de användes för tio år sedan.

Med ett modernt regelverk kan företag elektrifiera sina fordonsflottor snabbare och med trygghet i att de gör rätt. Det gynnar klimatet, stärker arbetsgivarens attraktionskraft och minskar den administrativa bördan för både företag och anställda.

Transportföretagen har även tagit fram ett förslag på hur förmånsbeskattning på ladd-el vid arbetsplats borde slopas permanent, läs mer här.

Svenska hamnar står inför ett växande problem, myndighetskrav som inte är anpassade till verkligheten. Ett tydligt exempel är hur Tullverkets lokalkrav skapar höga kostnader för hamnverksamheter och myndighetens ovilja att samordna sig med andra aktörer gör situationen ännu mer ansträngd.

När hamnar ska tillhandahålla lokaler åt Tullverket är kraven detaljerade och omfattande. Det kan handla om utrymmen för kontrollverksamhet, säkerhet och till och med duschutrymmen för tjänstehundar. Att säkerhet och kontroll fungerar är förstås avgörande för hamnar. Men problemet uppstår när dessa krav måste uppfyllas utan hänsyn till rimlighet eller möjlighet till samordning.

Tullverket tillåter nämligen inte att deras lokaler delas med andra myndigheter eller funktioner, trots att flera statliga aktörer ofta är verksamma i samma hamnmiljö. För en mindre eller medelstor hamn innebär det att en separat byggnad måste uppföras och bekostas även om det hade varit fullt möjligt att samlokalisera funktionerna och dela på utrymmen.

Det finns exempel där samordning fungerar. På många flygplatser, där verksamheten samlar fler aktörer under samma tak, har det blivit naturligt att samordna lokaler för olika myndighetsfunktioner. Den typen av samverkan bidrar till att minska kostnaderna och skapa mer effektiva lösningar. Detta borde vara föregångare i att kunna samordna verksamheterna i hamnmiljöer.

Kravställningen blir inte bara kostsam. Den skapar också orimliga villkor där samhällsnyttiga funktioner pressar verksamheter som ofta har begränsade marginaler. I värsta fall riskerar det att försvaga logistikkedjorna och göra hamnverksamhet mindre attraktiv, särskilt i mindre städer där resurserna är mer begränsade.

Vad kan göras?

För att säkra både effektiv kontroll och fungerande hamndrift behöver vi ett mer proportionerligt regelverk. Tullverket bör ges i uppdrag att se över sina lokalbehov utifrån en samordningsprincip, där statliga aktörer kan dela ytor, personal och funktioner när det är möjligt.

Det krävs också större flexibilitet i tillämpningen av regelverket, där trafikslagens olika förutsättningar vägs in. Krav som fungerar i en storflygplatsmiljö fungerar inte nödvändigtvis i en regional hamn.

Sverige behöver starka och hållbara hamnar för att klara klimatomställningen, stärka vår försörjningsberedskap och främja vår konkurrenskraft. Då krävs regler som hjälper, inte stjälper, de företag som tar ansvar för att hålla landet i rullning.

Svenska hamnar spelar en viktig roll i den gröna omställningen. Men ibland sätter regelverken käppar i hjulen trots att viljan till förändring finns. Ett tydligt exempel är hur Helsingborgs hamn tvingades investera i en kostsam lösning som ännu ingen kan använda.

När Helsingborgs hamn ansökte om att förnya sitt miljötillstånd 2018 fick de ett krav från Helsingborgs kommun att de måste installera landström. Det vill säga, möjligheten för fartyg att stänga av sina motorer vid kaj och i stället använda el från land. En viktig lösning för att minska utsläpp i hamnnära områden.

Men inga av de fartyg som anlöper Helsingborgs hamn har i dagsläget tekniken som krävs för att kunna använda landström. Trots det ställde kommunen som krav att investeringen skulle genomföras för att ett nytt tillstånd skulle beviljas.

Det innebär att hamnen tvingades investera flera miljoner kronor i en anläggning som idag står outnyttjad. Det är pengar som istället kunde gått till klimatåtgärder som faktiskt ger effekt här och nu.

Det finns också andra hamnar som ännu inte behövt göra samma investering, helt enkelt för att deras tillstånd inte varit uppe för omprövning. När tillämpningen av miljökrav är kopplad till tidpunkten för en tillståndsprövning snarare än faktisk omställning eller teknisk möjlighet, riskerar det att skapa ett ryckigt och oförutsägbart system för hela branschen.

Här uppstår ett slags regeltekniskt moment 22. För att få verka vidare enligt lagen krävs en investering även om affären, tekniken eller efterfrågan ännu inte finns. Resultatet blir att resurser binds i projekt som kanske aldrig kommer till användning, samtidigt som vi måste investera mer i effektiva klimatinvesteringar.

Vad kan göras?

Det behöver en generell översyn om vilka krav som ställs för att få miljötillstånd beviljat. Vi måste ställa om, men det måste ske efter företagens förutsättningar och möjligheter. I det här fallet måste kraven från Helsingborg stad ändras så att de uppmuntrar till klimatnytta, inte tvingar fram kostnader utan effekt.

Landström är en viktig teknik, men bara när det finns fartyg som faktiskt kan använda den. Regelverken måste börja ta hänsyn till både teknikens mognad och företagens förutsättningar.

Det ska vara enkelt att driva företag i hela Sverige. Men för många företagare är verkligheten en annan. För servicestationer runt om i landet innebär olik tillämpning av samma regelverk att det blir både dyrt, oförutsägbart och i värsta fall konkurrenssnedvridande.

Trots att samtliga kommuner i Sverige lyder under samma miljöbalk och tillsynsregler, visar vår kartläggning att tolkningen och tillämpningen skiljer sig kraftigt åt. Det gäller både vilken tillsyn som genomförs, hur den görs och vad den kostar.

Tillsynstaxor varierar stort mellan kommunerna, ofta utan att det är tydligt hur avgifterna har beräknats. Många företag0 vittnar om att transparensen är låg och att det är svårt att förstå varför tillsyn i en kommun kostar dubbelt så mycket som i en annan. Det ger upphov till känslan av godtycke och skapar misstro.

Samtidigt har tillsynen en direkt påverkan på företagens vardag. Vissa servicestationer upplever att man får börja om från noll vid varje tillsyn. Nya kontaktpersoner, nya tolkningar och nya krav. Kontakten med kommunen blir splittrad, tidskrävande och frustrerande. Företagen efterfrågar en enklare väg in. En funktion som tar ansvar för helheten och hjälper företag att göra rätt, inte bara att upptäcka fel.

Den samlade effekten blir att företagen inte vågar planera långsiktigt, att etableringar fördröjs och att resurser läggs på att hantera administration istället för utveckling och hållbarhetsarbete.

Det här är inte en kritik mot lagstiftningen i sig, utan mot tillämpningen. Lagen ska vara likvärdig. Men när den tolkas olika i varje kommun förlorar vi både tillit och effektivitet.

Vad kan göras?

Det behövs en mer enhetlig och tillitsfull tillämpning av tillsyn och regelverk. En väg är att utveckla gemensamma riktlinjer för hur tillsyn ska utföras, så att företag i hela landet vet vad som gäller. Det bör också finnas krav på att tillsynstaxor redovisas transparent, vad betalar företagen för, och varför?

Kommuner kan dessutom ta inspiration från fungerande modeller där tillsynsmyndigheter samarbetar och delar resurser, särskilt i mindre kommuner där kompetens och kapacitet kan vara begränsad.

Företag som vill följa lagen ska inte straffas med oförutsägbarhet och orimliga avgifter. Ett likvärdigt regelverk kräver också en likvärdig tillämpning, oavsett postnummer.

Det ska vara enkelt att göra rätt. Men i praktiken riskerar företag som försöker förbättra arbetsmiljö och rutiner att straffas av ett regelverk som saknar logik. Ett tydligt exempel är hanteringen av skurvatten på verkstadsgolv.

Ett verkstadsföretag fick en miljötillsynanmärkning på att skurvatten från en skurmaskin tömdes ut i verkstadens golvbrunn. Företaget fick som förslag att de borde samla upp skurvattnet i en cistern och det fick inte förvaras inomhus. Men skurvatten fryser på vintern skulle företaget behöva bygga in cisternen.

Samtidigt kunde företaget, med en golvraka, fösa ner samma skurvatten direkt i verkstadens golvbrunn, så länge brunnen var kopplad till reningsverket.

Men så snart samma vatten sugs upp i en maskin eller samlas i en behållare för att därefter tömmas ut, skulle det som farligt avfall. Som om vattnet plötsligt förändrat sin karaktär.

I det här fallet handlade det om vanligt skurvatten som uppstår när man rengör golvytor i verkstadsmiljö. Inte om oljespill, kemikalier eller andra farliga ämnen.

Konsekvensen skulle bli att företaget  tvingas använda en utomhuscistern för att lagra vattnet. Det kräver invallning, en uppkörningsramp för att kunna tömma maskinen och hantering som innebär tunga lyft. Det i sin tur strider mot arbetsmiljöprinciper om att undvika belastande moment. Miljöreglerna pekar i en riktning, arbetsmiljöreglerna i en annan, och företaget står mitt emellan.

I det här fallet fick företaget själv ta kontakt med det kommunala VA-bolaget för att få ett utlåtande som bekräftade att det var okej att tömma vattnet i befintliga brunnar, kopplade till reningsverket. Någon vägledning från myndighetshåll fanns inte, trots att detta rör ett vanligt moment i många verkstäder.

Det här visar hur stelbent tillämpningen av regelverket kan bli när tolkningar saknar både praktisk förståelse och helhetssyn. Vatten som hanteras med maskin och vatten som hanteras med golvraka är i praktiken samma vätska, men hanteras helt olika i lagens ögon.

Vad kan göras?

Det behövs en översyn av hur skurvatten och liknande vätskor klassas i verkstadsmiljö. När användningen är identisk och påverkan på miljön är densamma bör inte hanteringsmetoden avgöra om vätskan blir farligt avfall eller inte.

Dessutom måste ansvariga myndigheter samverka bättre för att undvika att företag ställs inför omöjliga krav. Det ska inte krävas speciallösningar, tunga lyft eller juridiska genvägar för att städa ett golv.

Företag som vill arbeta ansvarsfullt med både miljö och arbetsmiljö ska uppmuntras, inte motarbetas. För det krävs ett regelverk som bygger på logik, inte på godtycke.

Att driva företag innebär ansvar. Regler ska följas, miljön ska skyddas och konsumenter ska känna sig trygga. Men tillsynen ska också vara rättssäker, förutsägbar och i bästa fall stödjande. Tyvärr är det inte alltid så det fungerar i praktiken.

Företagare inom servicestationsbranschen vittnar om att den kommunala tillsynen allt oftare upplevs som misstänksam snarare än vägledande. Istället för att hjälpa företag att göra rätt, blir tillsynen en jakt på fel. Och det är inte ovanligt att den som ställer en rak fråga till kommunen om hur ett visst regelverk ska tolkas inte får något tydligt svar, men blir ändå föremål för kritik om det blir fel.

För många företagare skapas en känsla av att myndighetens syfte inte är att vägleda, utan snarare att hitta fel. Ibland beskrivs det till och med som att vissa tjänstemän verkar "leta efter något att anmärka på", snarare än att bidra till en konstruktiv dialog.

I stället för att först få information om hur man kan rätta till ett problem, kan första kontakten vara ett föreläggande, en sanktionsavgift eller ett vite. Det gör att många företagare upplever sig stå ensamma i en komplex regeldjungel där varje misstag riskerar att bli dyrt, trots att viljan att följa reglerna är stark.

Samtidigt saknas ofta tydlighet om vad som faktiskt förväntas, hur det kan åtgärdas och vilka tolkningar som gäller.

Att tillsyn ska leda till efterlevnad är självklart. Men det får inte ske på bekostnad av förtroendet mellan företagare och tillsynsmyndigheter. När tillsyn inte ses om ett samarbete för att uppnå gemensamma mål, riskerar vi att skapa en motsättning där det borde finnas samverkan.

Vad kan göras?

Företag har allt att vinna på tydliga regler, men då måste också tillsynen bygga på vägledning och dialog. Myndigheter och kommuner behöver stärka sin roll som stödjande partner och inte bara agera kontrollfunktion.

En förändring i attityd är en bra början: från att ”sätta dit” till att ”hjälpa till”. Tjänstemän bör ges uppdraget att ge klara besked och praktisk vägledning. Samtidigt måste det finnas mekanismer för att företag ska kunna rätta till fel innan det leder till avgifter och sanktioner.

Om vi vill stärka företagsklimatet i Sverige räcker det inte med färre regler. Vi behöver också en tillsyn som fungerar som den är tänkt – ett stöd för dem som vill göra rätt från början.

Att följa lagar och regler ska vara en självklarhet för företag som vill göra rätt. Men ibland blir det nästan omöjligt att göra rätt för att olika myndigheter ställer krav som går i motsatt riktning. Ett konkret exempel på detta är kravet på invallning av mindre oljefat i verkstadsmiljö.

I det här fallet handlade det om ett mindre fat, 60 liter, med växellådsolja som står på en rullvagn och används vid oljebyten. Mängden olja är begränsad och hanteringen sker kontrollerat. För större volymer av motorolja finns redan etablerade rutiner med invallning och pumpsystem som leder till fasta uttag i verkstaden. Men just det här mindre fatet hamnade i en gråzon mellan två myndigheters olika synsätt.

Miljöförvaltningen menade att fatet skulle stå på en invallning för att förhindra spill eller läckage. Samtidigt lyfte Arbetsmiljöverket att ett sådant arrangemang skulle kunna öka belastningen på de anställda genom tunga lyft, något som man bör undvika enligt arbetsmiljöreglerna.

Två mycket goda syften, skydd för miljö och skydd för personal, hamnade alltså i direkt konflikt med varandra. Den ena myndigheten såg en läckagerisk, den andra ett ergonomiskt problem. Företaget bad därför de båda myndigheterna att prata ihop sig och komma fram till en gemensam lösning. Men efter det hände ingenting mer. Åren har gått och frågan har aldrig blivit löst.

Det här är inte ett unikt fall. Det visar hur svårt det kan vara för företag att navigera i regelverk där olika myndigheter tolkar sina uppdrag isolerat, utan att se till helheten. När ingen tar ansvar för att lösa upp motsägelserna riskerar företagen att lämnas i ett vakuum där de ständigt är rädda för att göra fel, oavsett vad de gör.

Vad kan göras?

Det krävs en bättre samordning mellan myndigheter som utövar tillsyn inom samma verksamhetsområde. Företag ska inte behöva agera medlare mellan olika regelverk och bära risken för att krav inte går att förena i praktiken.

Om två myndigheter har olika bedömningar måste det finnas rutiner för att hantera det, inte bara i det enskilda ärendet utan som en del av ett fungerande system. Det skulle spara tid för både företag och myndigheter, och öka förtroendet för reglerna.

Att vilja skydda både miljö och arbetsmiljö är självklart. Men det får inte leda till att företag fastnar i mitten och lämnas utan svar.

Drönare har på kort tid blivit ett viktigt verktyg i en rad olika branscher. De används för allt från att övervaka skogsbränder och dokumentera byggprojekt till räddningsinsatser. Tekniken bidrar till att höja säkerheten, minska kostnader och utföra arbetsuppgifter som tidigare varit riskfyllda eller resurskrävande.

Ett av dessa områden är inspektion av kraftledningar. Genom att använda drönare kan inspektionerna genomföras utan att personal behöver utsättas för svåra arbetsuppgifter i svåråtkomlig terräng. Men trots de tekniska möjligheterna är det fortfarande regelverken som sätter käppar i hjulen.

För drönaroperatörer som arbetar med kraftledningsinspektion är Transportstyrelsens långa handläggningstider en stor utmaning. Tillstånd som krävs för att bedriva större operationer kan ta flera månader att få. Detta gör att företag tvingas planera långt i förväg, utan att veta om de verkligen kommer att få tillstånd i tid. Inspektioner som är beroende av säsong, till exempel att kraftledningar inspekteras innan vinter, kan inte vänta. Förseningar skapar därför inte bara merkostnader utan riskerar också samhällsviktiga funktioner.

När tillståndsprocessen drar ut på tiden förloras också den flexibilitet som drönarteknik annars möjliggör. Det minskar hela affärsnyttan med tekniken och hämmar investeringar i nya och effektivare lösningar.

Förutom operativa tillstånd krävs ofta spridningstillstånd för att hantera och dela data som samlats in från luften. Även här präglas processen av byråkrati och långa handläggningstider. Detta gäller även när det insamlade materialet inte innehåller känsliga uppgifter utan exempelvis enbart tekniska data från kraftledningar eller naturmiljöer.

När informationsdelning försvåras leder det till att arbetet fördröjs och effektiviteten minskar. Inspektioner som skulle kunna analyseras i realtid för snabbare åtgärder måste istället vänta in tillståndsprocesser, trots att de i många fall inte utgör någon reell integritetsrisk.

Att flyga små drönare på under ett kilo innebär mycket låg risk även när de kortvarigt passerar över öppna vägar eller enstaka människor. Trots detta behandlas alla sådana moment av dagens regelverk med stor restriktivitet.

I praktiken innebär detta att lågriskoperationer förhindras eller kompliceras av krav som inte står i proportion till dess verkliga risk. Små drönare används ofta just för sin låga vikt och förmåga att minimera risker. Men i frånvaro av en modern riskbedömning måste företag söka dispens eller omarbeta sina flygplaner i onödan. Det fördyrar och fördröjer verksamheten.

En riskbaserad och teknikneutral tillämpning av regelverket skulle göra det möjligt att genomföra inspektioner på ett både säkert och effektivt sätt utan att tumma på säkerheten.

BVLOS-flygning (Beyond Visual Line of Sight) är avgörande för att inspektera långa kraftledningssträckor. BVLOS-flygning betyder att drönaren bortom pilotens synhåll. Men dagens regler för det nedre luftrummet gör detta mycket svårt. Krav på väjningsplikt mot bemannat flyg är naturligtvis viktiga, men utan ett system för att samordna drönartrafik, så kallat U-Space, blir det i praktiken omöjligt att genomföra effektiva långdistansoperationer.

Avsaknaden av U-Space innebär att varje BVLOS-operation måste hanteras som en speciallösning, snarare än som en integrerad del av luftrumsanvändningen. Det innebär ökade administrativa bördor och större osäkerhet, både för drönaroperatörer och för andra lufttrafikaktörer.

Med U-Space på plats skulle storskaliga och säkra drönaroperationer kunna genomföras betydligt enklare, vilket skulle öppna helt nya möjligheter för exempelvis inspektion av infrastruktur och övervakning av samhällsviktiga tillgångar.

Vad behöver förändras?

Handläggningstiderna för tillstånd måste kortas väsentligt så att företag och organisationer kan planera och genomföra sina operationer i rätt tid. Spridningstillstånden behöver moderniseras och förenklas så att informationsdelning inte fördröjs av byråkrati när riskerna är låga.

Det är också nödvändigt att reglerna för markrisk bedömer varje situation utifrån faktisk risk och inte utgår från antaganden. Små drönare som flyger över öppna ytor eller gles bebyggelse bör kunna hanteras inom ett moderniserat regelverk som bättre speglar dagens tekniska verklighet.

Sverige behöver dessutom införa ett U-Space-system eller liknande för att möjliggöra säker och effektiv samordning mellan drönare och bemannat flyg i det nedre luftrummet. En fungerande U-Space-struktur är avgörande för att större drönaroperationer, som exempelvis inspektioner bortom synhåll, ska kunna genomföras på ett smidigt och tryggt sätt.

Genom att anpassa regelverken till den tekniska utvecklingen kan vi skapa förutsättningar för drönare att bli en naturlig del av framtidens samhällsbyggande, med säkra, effektiva och hållbara lösningar.