Nyhet

"Det ger lite perspektiv, bara att en giffel kan göra en så stor grej"

Nyhet

För en tid sedan rapporterade vi om åkaren Stefan Espersson, som under lång tid engagerat sig i välgörande ändamål och som planerade sin sjätte resa till Ukraina för att lämna förnödenheter. Nu är resan gjord och det är en berättelse om att befinna sig i ett land i krig och om betydelsen av en giffel för den som lider.

Det var en minst sagt strapatsrik resa som Stefan Espersson gav sig ut på – den sjätte i ordningen och den första som bar långt innanför den ukrainska gränsen.

Med lastbilen full av kaminer, ullprodukter, skor och gifflar tog sig ekipaget med färja från Karlskrona till polska Gdynia och vidare mot Lublin nära den ukrainska gränsen. Och här började problemenen, vid gränskontrollen kunde bara bilar på maximalt 3,5 ton tas emot.

Lastbilen fick tuffa vidare och kom till nästa kontroll, sju mil bort. Maxvikten här låg på 7,5 ton – vid invägningen vägde lastbilen 12 100 kilo. Nya direktiv och de hänvisades i stället till en gränspassage längre söderut.

Missödena fortsatte med vägar som inte var anpassade för vikten, med GPS som pekade fel men trots allt detta kom de slutligen fram och fick en slottid – men mitt i natten.

– Till slut lyckades vi snacka oss förbi och började rulla förbi gränskontrollen, då råkade vi köra förbi ett rödljus. En vakt kom fram och han skällde ut oss efter noter, då var man inte mycket värd. Man var som en hund som fick lägga sig på rygg och sedan fick vi backa tillbaka.

Det är kanske inte så att alla av dem är fullt bekväma med att gå beväpnade heller, det är en anspänning i det

Trots det löste sig allting till slut och Stefan Espersson tror att det viktigaste är att behålla lugnet i den kaotiska situation som råder:

– Om man tar det lugnt löser sig det mesta. Det gäller att inte hetsa upp sig när man träffar gränsvakterna, man förstår dem också. De befinner sig i ett krig, det gör så klart att de är på spänn hela tiden. Det är kanske inte så att alla av dem är fullt bekväma med att gå beväpnade heller, det är en anspänning i det.

Till slut nådde Stefan Espersson fram till Lviv, åtta mil innanför den ukrainska gränsen. En stad som i folkmängd mätt är något större än Göteborg och som är viktig för införseln av material i landet.

– Att komma hit var som att vara med i rena krigsfilmen. Vi körde genom checkpoints med beväpnade soldater som stod vid brasor i oljefat och värmde sig. När vi kom in till Lviv hade de satt upp spanska ryttare runt check-pointerna.

Trötta somnade de ovaggade på hotellet där krigets verklighet skulle komma i kapp dem igen, nästa morgon.

– Vid åtta vaknade jag och tänkte att vi får gå och äta frukost. Fyra minuter över nio gick flyglarmet. Vi hade ju aldrig varit med om ett flyglarm och dumma som vi var tog vi inte så hårt på det utan vi fortsatte äta frukost då vi inte visste vart vi skulle ta vägen. Efter ett tag hördes en ukrainsk röst som pratade i högtalaren och sen slutade larmet.

Efter frukosten fick de åka till den lokal där lasten skulle lämnas för vidare distribution mot fronten. Gifflarna skickades däremot direkt:

– Vi hade fått med oss en hel pall gifflar från Pågen, de skickade en sändning direkt till sjukhusen där amputerade soldater ligger och vad jag förstår blev det väldigt uppskattat. De har säkert ganska torftig mat när de är ute i fält. Det ger lite perspektiv, bara att en giffel kan göra en så stor grej, att få någonting sött i sig, något som är gott.

Lunchen fick till delar intas i mörker då elektriciteten gått och de fick använda mobilernas ficklampor för att kunna läsa menyerna i den mörka restaurangen där även köket blivit strömlöst. Men trots att kriget denna gång kom nära tänkte Stefan Espersson inte på det just då:

– Man försöker att inte tänka på det när man är på plats, det går liksom inte. Det blev mer efteråt när vi kom ut och var på väg tillbaka till Lublin på lördagskvällen, då tänkte jag igenom vad jag egentligen hade sett.

Även om resan hem inte heller gick helt utan friktion kunde de återvända någorlunda planenligt. Efter Transportföretagens reportage om hans resor har Stefan Espersson fått stor uppmärksamhet. Samtidigt tonar han ned sin egen betydelse i det hela:

– För egen del känns det inte så stort som det verkar att andra tycker att det här är. Men det är ju för att vi har klarat oss så pass bra, ingenting har ju hänt oss.

Och nästa resa är nedan planerad, lasten fylls på när fler hittar till initiativet via bland annat Åkarhjälpen:

– Jag har redan börjat fundera i de banorna och jag skulle tro att den resan blir inom två månader. Nu börjar det komma in grejer, bland annat sjukvårdsutrustning som har skänkts, avslutar Stefan Espersson.