Nyhet

Osäker framtid för det anrika familjeföretaget SCI: ’Det är ingen snyfthistoria, det är vår verklighet'

Nyhet

Sedan 60-talet har SCI Cabin Interiors utfört underhåll av interiörer i flygplanskabiner. Precis som för många familjeföretag har tillvaron ställts på sin spets på grund av pandemin:
– Vi är vanliga människor som helt enkelt tycker om det vi gör, som försörjer familjer och anställda, berättar Sara Wockenfuss, vd (Managing director) och delägare.

Den 15:e mars 2020 höll flygbolaget SAS en presskonferens om det läge som flygmarknaden befann sig i. Pandemin hade slagit hårt och många av världens flygplan stod plötsligt på marken. När flygbolagen drabbades dröjde det inte länge innan svallvågorna träffade exempelvis flygplatser, restauranger och underleverantörer.

SCI Cabin Interiors har funnits sedan 60-talet och arbetar med interiörer för flygplan – exempelvis stolar, mattor och gardiner. Runt påsk 2020 hade krisen drabbat dem med full styrka.

–       Ena dagen känner man att det är som det är. Att vi får vara tacksamma för att vi har hälsan i behåll, är friska. Samtidigt känns det så sorgligt eftersom vi är ett välskött bolag som har kunnat bära våra kostnader i 60 år, säger Sara Wockenfuss.

Vi var ett av de första bolagen i Skandinavien som riktade in oss på kabininteriörer

Bolaget startades av hennes farfar, det togs över av hennes pappa och i dag drivs det av Sara Wockenfuss och två syskon. Det är med andra ord ett familjeföretag i tre generationer.

–       Sedan vi tog över 2014 har vi arbetat med att bibehålla kunder och att säkerställa att personalen trivs - att de fått kompetensutveckling och utbildning. Redan 2002 skaffade bolaget tillståndet EASA Part-145, och senare Part-21G för underhåll och tillverkning av flygplanskomponenter, vi var ett av de första bolagen i Skandinavien som riktade in oss på kabininteriörer.

Men, efter den där söndagen i mars har tillvaron varit tuff. För SCI:s del har de fått hitta sätt att försöka bära bolagets kostnader i princip utan intäkter och att försöka förstå hur man arbetsrättsligt hanterar situationen.

–       Vi tappade våra jobb på några dagar. För ett år sedan hade vi en produktion och bemanning på nära ett 20-tal anställda, i dag är det två mekaniker. När krisen slog till blev vi tvungna att avsluta majoriteten av alla våra anställningar. Ekonomiskt blev det den minst dyra lösningen.

 

En personlig tragedi

Många av de som arbetade vid SCI hade så gjort under lång tid. Det har också varit en del av bolagets framgång, menar Sara Wockenfuss, då det garanterat kvalitet och erfarenhet mot både kunder och myndigheter.

–       Som litet bolag känner man att det är något man gör rätt när personal vill stanna länge. Det har vi varit stolta och tacksamma för.

Varje person som tvingats lämna bolaget är också en påminnelse om att bakom Arbetsförmedlingens statistik över det växande antalet jobbsökande finns ett ansikte bakom varje siffra.

–       Många av de som arbetade hos oss började direkt efter gymnasiet. I dag är de i 45-årsåldern. Man tänker så klart mycket på vad de ska göra nu. Som företagare känns det som ett misslyckande att säga upp på grund av arbetsbrist även om det är av omständigheter som alla förstår.

Exakt hur framtiden ser ut för bolaget och dess möjligheter att återanställa är också svårt att sia om i dagsläget och just osäkerheten är det värsta, menar Sara Wockenfuss.

–       Vi hoppas ju kunna finns kvar, det är det vi strävar efter. Vi vet att våra tjänster kommer att behövas. Det hade varit fantastiskt om jag kunde anställa 20 personer men det känns långt borta just nu. Däremot skulle vi vilja nå fram till en verksamhet där vi bär våra egna kostnader igen.

Stöden inte tillräckliga

För SCI precis som för många liknande bolag har ett problem varit att de statliga stöden ibland har varit dåligt anpassade för deras verksamhet, inte gått att ta del av eller tagit för lång tid:

–       I vår situation tar man ju såklart emot allt stöd man kan få, men vissa typer har inte gått att få. Ett exempel är hyresrabatten, som inte alls varit tillämpbar för vår del på grund av SNI-koden, vilket är konstigt med tanke på att transportsektorn är så utsatt.

När det gäller omställningsstödet har eftersläpet varit långt gällande när ett företag kan få ut pengarna och för vilken period som det går att söka. Stödet om korttidsarbete har bara täckt delar av personalkostnaden:

–       Några månader fick vi 80 procent men annars har det legat på 60 procent vilket fortfarande är en stor lönekostnad för ett bolag som inte har några intäkter. Där borde man kunna underlätta mer för utsatta branscher, säger Sara Wockenfuss.

Ytterligare ett problem har varit att fackförbundet Transport inte tillåtit korttidsarbete under uppsägningsperioden, vilket lett till stora kostnader. När det gäller bolagets väg framåt finns egentligen bara två alternativ. Antingen måste läget för flygmarknaden normaliseras igen genom tillgång på vaccin och en bra process för vaccinering, eller så måste det finnas stöd som kan täcka tillräckligt tills läget åter är normalt.

Någonstans hoppas man på någon slags ”payback” nu under de här extrema tiderna

–       Alla slags kostnadslättnader är just nu uppskattade och välkomna från vår sida. Vi kan inte göra oss av med alla kostnader. Bara tillstånden från Transportstyrelsen kostar exempelvis över 200 000 kronor på årsbasis för våra kvalitetssystem och de måste vi ha för att kunna växla upp igen.

I egenskap av företag och arbetsgivare har bolaget bidragit till statsfinanserna sedan 1960-talet:

–       Någonstans hoppas man på någon slags ”payback” nu under de här extrema tiderna. Det andra alternativet, att vår era på Arlanda får ett slut, känns otroligt vemodigt och sorgligt, säger Sara Wockenfuss.

Hon avslutar:

–       Det här är ingen snyfthistoria, det är bara vår verklighet. Vi har inte grävt guld de senaste åren, vi är vanliga människor som helt enkelt tycker om det vi gör, som försörjer familjer och anställda och som bidrar till samhällets ekonomi.