Nyhet

Hastighetssänkningarna kostar 1 miljard om året

Nyhet

Foto: Michael Ranhagen/Mostphotos

Svenskarna har spenderat 2,53 miljoner fler timmar i bil per år mellan åren 2011 och 2020 till följd av Trafikverkets hastighetssänkningar. Den samhällsekonomiska kostnaden är en miljard kronor per år.  Värst drabbade är Stockholmarna och boende i Dalarna. Det visar en samhällsekonomisk analys av hastighetsnedsättningarna på väg mellan 2011 och 2020 som Transportföretagen låtit utföra.

Det är ingen hemlighet att Trafikverkets sänkningar av den skyltade hastigheten, ofta från 90 till 80 km/h, väcker ilska i berörda kommuner och regioner. De beskylls för att vara ”sniklösningar” i trafiksäkerhetsarbetet och anklagas för att försämra glesbygdens möjligheter att utvecklas genom att restiderna förlängs.

Nu har en undersökning räknat på vad de här sänkningarna av de skyltade hastighetsgränserna kostar samhället. Analysen visar att den samhällsekonomiska kostnaden av hastighetsnedsättningarna är en miljard kronor per år. Bryter man ner kostnaden på länsnivå visar studien att boendes i Stockholm och Dalarna är de som drabbats hårdast. Bilister i Stockholm tillbringar 1,9 miljoner fler timmar i bil årligen till en samhällsekonomisk kostnad av 681 miljoner kronor. Motsvarande siffror för de som bor i Dalarna är 910 000 fler timmar i bil till en kostnad av 328 miljoner kronor.

-Att den största samhällsekonomiska kostnaden uppstår i Stockholm beror på att länet har stora trafikflöden, förklarar teknologi doktor Johan Nyström, och en av två rapportförfattare.

Arbetet med att sänka hastighetsgränserna har pågått inom Trafikverket ända sedan det hette Vägverket och de arbetar utifrån principen att hastighetsgränserna ska bättre överensstämma med faktisk vägstandard. Som tumregel gäller att alla vägar över 80 kilometer i timmen med årsdygnstrafik över 2000 ska ha mötesseparering.

Fram till 2018 ansåg Trafikverket att mötesseparering var att föredra framför sänkning av hastighetsgränserna då de senare inte ansågs vara samhällsekonomiskt motiverade åtgärder.

Men runt 2018 hände något.

Kristin Eklöf, fil dr i dataanalys, och den andra av de två rapportförfattarna, förklarar:

-Trafiksäkerhetsvärdena i de beräkningar som ligger till grund för alla samhällsekonomiska analyser Trafikverket gör höjdes radikalt. Värdet av en dödsolycka i det närmaste fördubblades och lindriga skador räknades upp med en faktor 17.

"Om det enda de får från staten är en ny skylt som signalerar 80 i stället för 90, att de inte ens får farbara vägar, jag kan förstå ilskan det väcker."

Och att värdena för ett förlorat människoliv höjdes är det svårt att argumentera emot och ingen debatt som någon vill ta. Men rapportförfattarna poängterar att det inte räcker med absolut samhällsekonomisk lönsamhet för att motivera en hastighetsnedsättning.

-Det måste jämföras med andra åtgärder, i de här fallen oftast mötesseparering, säger Johan Nyström.

I Trafikverkets förslag till nationell plan visar åtta av nio beräknade projekt gällande mötesseparering lönsamhet. De är då beräknade med de gamla trafiksäkerhetsvärdena. Med de nya trafiksäkerhetsvärdena skulle de visa sig ännu mer samhällsekonomiskt lönsamma.

Spara pengar
Kristin Eklöf förklarar att det är olika underhållskrav på en 90 och en 80 väg. För vägar över ett visst antal fordon per dygn är exempelvis det tillåtna spårdjupet på en 80-väg högre än om det hade varit en 90-väg. Att sänka hastighetsgränsen på en väg kan således vara ett enkelt sätt att spara pengar.

Med tanke på att Trafikverket saknar tillräckliga resurser för att underhålla våra vägar så att de inte fortsätter förfalla, något Trafikverket själva också bekräftar, så kan man ju åtminstone misstänka att den viktigaste drivkraften bakom hastighetsnedsättningarna är pengar.

För om sänkta hastighetsgränser förbättrar trafiksäkerheten vet vi inte.

-Nej, det har inte skett någon analys om hastighetsnedsättningarna har lett till färre olycksfall på de berörda sträckorna, det är bara generella effektsamband som analyseras, säger Johan Nyström.

Och Kristin Eklöf lägger till att Trafikverket har ingen koll på i vilken utsträckning trafikanterna följer de nya hastighetsgränserna.

Och om Trafikverket väljer rätt vägar som de sänker hastighetsgränserna på kan också diskuteras. Johan Granlund, med 17 år som vägingenjör på dåvarande Vägverket bakom sig, menade i en intervju som Transportföretagen gjorde med honom 2020 att Trafikverket prickar helt fel vägar.

-       Hastighetssänkningarna träffar ju inte ens rätt vägnät, det är ju på de smala kurviga 50-70 vägarna och i korsningar där hastighetsgränsen redan är lägre än 90 som de flesta dödsolyckorna inträffar, sade Johan Granlund då.

Även om Trafikverket meddelade i höstas att de gjorde paus i arbetet med att sänka de skyltade hastighetsgränserna är målet fortfarande att fram till 2025 sänka hastighetsgränserna på cirka 425 mil statlig väg och höja på cirka 120 mil statlig väg.

-Siffrorna borde vara de omvända. Visst kan det vara motiverat att sänka hastighetsgränser på farliga vägavsnitt ibland men nu känns det som att Trafikverket har använt det mer eller mindre som en universalmetod i trafiksäkerhetsarbetet, säger Tina Thorsell, samhällspolitisk chef på Transportföretagen.

Tina Thorsell betonar att hastighetsgränser måste vara förståeliga och ha trafikanternas acceptans.  

Och hon har full förståelse för att politiker i exempelvis Dalarna är förbannade.

-De har spelat in förslag till trafiksäkerhetshöjande åtgärder till Trafikverket men det enda svar de får är en ny hastighetsskylt som visar 80 istället för 90.

När det drabbar delar av landet som kämpar med att få skatteintäkterna att räcka till skola, vård och omsorg, blir ilskan mot hastighetsnedsättningarna än större menar Tina Thorsell.

-Om det enda de får från staten är en ny skylt som signalerar 80 i stället för 90, att de inte ens får farbara vägar, jag kan förstå ilskan det väcker. Man kan raljera över att det handlar bara om några minuters längre restider, men då förstår man inte alls signalerna det sänder, då är man helt tondöv, skulle jag påstå.

Här kan du läsa Johan Nyströms och Kristin Eklöfs analys