Första riksförbundsordföranden uttalar sig

uppdaterad måndag 18 augusti 2014, 13:36

I det allra första numret av Svensk Omnibustidning 1929 uttalade sig direktör Ernst Kihlberg, ordförande för det nystartade Sveriges Omnibusägares Riksförbund, om syftet med verksamheten.

Ernst Kihlberg utanför buss.
Bild ur Gert Ekströms privata arkiv
Ernst Kihlberg utanför buss.Är det över huvud taget nödvändigt för omnibusägarna att ha en riksorganisation, och varför?
 
Härå vill jag svara med följande motfråga: Arbeta omnibusägarna här i landet under så betryggande former, att de var på sin ort äro belåtna med nu rådande förhållanden? Lämnar rörelsen dem skälig vinst, och, om så lyckligt för närvarande skulle vara förhållandet, vilka garantier finnas för att dessa goda förhållanden bliva bestående? Jag vet bestämt att så icke är förhållandet. Alla stridigheter koncessionshavare emellan, alla hos myndigheterna framförda besvär, allt missnöje över de därstädes fattade besluten tala sitt tydliga språk i motsatt riktning.
 
De bussägare som ansåg sig klara sig på egen hand eller som försökte få föreningens förmåner utan att vara medlem hade han ingenting till övers för: De som så resonera äro ansvarslösa vinglare, som vilja åka fritt på lojala kamraters bekostnad och som icke äro värda att få utöva ett så fint yrke som linjetrafiken med dess rättigheter och ansvarsfulla förpliktelser.

 
Han fortsätter: Den som icke är med oss, han är emot oss, och han bär inom sig planer, som äro till förfång för den lojala rörelsens utövare. Låt oss med alla lovliga medel bekämpa dessa fribrytare, som icke anse sig vilja tillhöra en målmedvetet arbetande organisation. Ty målmedvetet och för det rätta och rättvisa måste organisationen arbeta.
 
På frågan om varför svenskarna inte stod i kö för att ansluta sig svarade han så här:
 Alla självägande svenskar äro svårorganiserade. Svensken är trög, misstrogen, har rätt höga tankar om sig själv och, kommen i den ställning att han är sin egen arbetsgivare, tror han sig kunna stå på egna ben och anser sig ej behöva taga råd av andra.
 


Att en enskild företagare skulle kunna göra sin röst hörd avfärdade han direkt:
I en organisation samlas erfarenhet från de skilda delarna av landet och kan därifrån på ett mera opartiskt och ojävigt sätt framföras, fordringar och önskemål få någon betydelse först när de framföras från hela kåren. Kommer än den ene och än den andra, veta vi ju alla, vilken liten betydelse ens yttrande tillmätes. Massamverkan måste det vara här som på andra områden.
 
Ernst Kihlberg ansåg inte att avgifterna till förbundet var för höga.
 
Avgifterna borde väl ej avskräcka, då de jämföras med medavgifterna inom arbetarrörelsens sammanslutningar. Man måste väl dock förutsätta, att en ägare av en omnibus bör hava lika stora möjligheter att erlägga en kontingent, som icke överstiger de en jordbruksägare erlägger. Är rörelsen så dålig, saknar den sitt existensberättigande.
 
Han var också helt säker på att riksförbundet kunde göra sin röst hörd på bestämmande håll:
 I oändligt många fall har rättelse vunnits hos länsstyrelserna genom riksförbundets medverkan.
 
Författare: Eva Häggmark


.