Den tidiga historien

uppdaterad måndag 18 augusti 2014, 13:36

Den tidiga historien Under 1900-talets början var privatbilismen i princip obefintlig. Det var åkerier, droskägare , bussägare och större industrier som utgjorde grunden till en växande bilbransch, mycket tack vare det nya transportslagets flexibilitet och snabbhet.


Regleringar och ransoneringar ledde till nya organisationer

Yrkestrafiken reglerades redan från 1906 av myndigheterna, bland annat med bestämmelser för bussarnas utförande och koncessioner på busslinjerna. Koncessionerna innebar att länsstyrelsen bestämde vem som fick driva busstrafik på bestämda sträckor eller inom vissa områden. När ett företag väl hade fått en sådan koncession fick ingen annan bedriva trafik inom samma område.
 
Stora delar av samhället hade under 1900-talets början börjat organisera sig i nya former. Fackföreningar bildades och växte sig allt starkare från slutet av 1800-talet. På arbetsgivarsidan började man organisera sig i Svenska Arbetsgivareföreningen. Droskägarna bildade 1917 Sveriges Trafikbilägares Riksförbund (STR), delvis för att ordna bättre ransoner av drivmedel och gummidäck till medlemmarna under första världskriget. Från 1923 kunde också bussägare bli medlemmar i STR.

Växande bransch och nya krav
 
När freden kom och tillväxten ökade under det tidiga 1920-talet, växte också åkeri- och bussnäringarna starkt. Allt fler busslinjer öppnades av nybildade bussbolag eller åkerier. Då busstrafiken till stor del reglerades regionalt, organiserade sig också bussägarna i samma geografiska områden. Det bildades lokala bussägarföreningar, till exempel Stockholms Omnibusägareförening (1922). Många av de företagare och ekonomiska föreningar som bedrev linjetrafik i respektive län anslöt sig. De städer och kommuner som drev egen spårvagns- eller busstrafik var däremot medlemmar i Svenska Lokaltrafikföreningen (SLTF) som bildades 1905.
 
Lokalföreningarna försökte bland annat påverka myndigheternas krav på personalens uniformer och bussarnas utformning samt motverka nya skatter. De var också motpart till fackförbunden, och arbetstagarfrågor tog upp en stor del av tiden.
 
Bussbranschens egen förening grundas 1928
Inom STR ökade spänningarna när lasttrafiken, busstrafiken och drosktrafiken ökade och fler medlemmar tillkom. Bussens konkurrens med järnvägen gjorde att järnvägar och SJ utövade ett starkt tryck mot bussägarna, som upplevde att de behövde starkare stöd från sin organisation. Under 1927 fick bussägarna en egen ombudsman inom STR, men redan vid en kongress i Jönköping 1928 bildade de lokala bussägarföreningarna en fristående organisation, Sveriges Omnibusägares Riksförbund (SOR) och många lämnade då STR. Medlemmar i SOR var de lokala Omnibusägarföreningarna. Från 1931 var i princip hela landets bussägare representerade.
 
Vid samma tid bildades också en separat arbetsgivarorganisation som tog hand om förhandlingar med fackförbunden kring arbetstagar- och lönefrågor. I dag representeras den svenska bussbranschen av Sveriges Bussföretag, som bildades 2014 av medlemmar i Bussarbetsgivarna och Svenska Bussbranschens Riksförbund.
 
SOR:s förste ordförande var Ernst Kihlberg, ”omnibusägare” från Stockholm. Han var också ordförande i Stockholms Omnibusägareförening och dessutom ordförande i det 1926 bildade Inköpscentralen, IC, som utvecklades till drivmedelsjätten OK.
 
Författare: Carl Zeidlitz

Första bussen i Skuru togs i trafik 1920, fabrikat Man-Sauer, massiva ringar, 18 passagerare. Vid rusningstillfällen lär det även ha förekommit ett antal passagerare på taket. Vid ratten hr Blom, bredvid hr Larsson.
Första bussen i Skuru togs i trafik 1920, fabrikat Man-Sauer, massiva ringar, 18 passagerare. Vid rusningstillfällen lär det även ha förekommit ett antal passagerare på taket. Vid ratten hr Blom, bredvid hr Larsson.
Bilden kommer ur Stockholm-Saltsjöns arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.