Högertrafikomläggningen

uppdaterad måndag 18 augusti 2014, 13:40

Den 3 september 1967 infördes högertrafik i Sverige
Den 3 september 1967 infördes högertrafik i Sverige

 

Höger eller vänster? sedan 1923 
Vänstertrafiken hängde med in i bilismens era mest av gammal vana. Det dröjde faktiskt ända till 1923 innan det kom trafikregler som tydligt sa att vi i Sverige skulle köra till vänster. På kontinenten och i de övriga nordiska länderna höll man till höger, och från 1927 diskuterades högertrafik på riksdagsplanet. Partierna var splittrade i frågan och efter flera utredningar utlystes en folkomröstning 1955. Resultatet blev ett rungande nej. Frågan lyftes igen i början av 1960-talet, och med bred politisk majoritet beslutade riksdagen i maj 1963 att införa högertrafik den 3 september 1967.

Sveriges Omnibusägares Riksförbund (SOR), i dag Svenska Bussbranschens Riksförbund, var i grunden positivt inställda till högertrafik ända sedan 1930-talet, under förutsättning att omställningskostnaderna för busstrafiken inte belastade bussägarna. Droskägarna och Lastbilsägarna var samtidigt mot omställning till högertrafik.


Vi körde till vänster, med ratten på fel sida 
Trots vänstertrafiken var nästan alla bilar och lastbilar vänsterstyrda i Sverige, precis som i dag. Det berodde på att de flesta av bilarna var importerade från länder med högertrafik. När Sverige fick en egen bilproduktion att räkna med, var exportmarknaderna viktiga och då svenska bilister redan var vana vid vänsterstyrda bilar såg man ingen anledning att krångla till det med olika varianter. Men med bussarna var det annorlunda.
 

Bussarnas utformning styrdes av vänstertrafiken 
Bussarnas karosser var byggda för vänstertrafik. Det innebar att dörrarna satt på vänster sida av karossen, och föraren till höger. Passagerarna skulle kliva på och av mot vägkanten och inte rätt ut i gatan. Alla inblandade insåg tidigt att en omställning skulle bli mycket dyr för landets bussägare. Antingen fick bussarna byggas om kraftigt, eller så fick de skrotas och nya köpas in. Man räknade med att kostnaderna för omställningen av bussbranschens cirka 7 500 bussar skulle hamna på runt 200 miljoner kronor, i 1963 års penningvärde. Högertrafikkommissionen ansvarade för information om omställningen, ersättningen till bussbranschen och andra, nya vägmärken m.m. Finansieringen av högertrafikomläggningen stod trafikanterna själva för till stor del genom en särskild fordonsskatt som togs ut under åren 1967-1970.


Buss-Sverige ställer om till Dagen H
Med bidrag från Högertrafikkommissionen moderniserades under några få år hela den svenska bussparken. Nya bussar som beställdes efter 1963 års riksdagsbeslut var utrustade med tillfälliga dörrar på vänster sida. Efter Dagen H sattes de igen och man började använda dörrarna på karossens högra sida. Tusentals bussar som beräknades ha en livstid efter 1967 byggdes också om, nya dörrar togs upp och förarplatsen flyttades till vänster sida. Under några få år förnyades alltså hela Sveriges busspark.

Åren efter högertrafikomläggningen sjönk efterfrågan på nya bussar dramatiskt och många karossbyggare fick ekonomiska problem. Dagen H påverkade på så sätt bussmarknaden under flera decennier. Bussarnas livslängd var cirka tio år och när en stor del av Dagen H-bussarna var utslitna och skulle bytas ut under några få år ökade efterfrågan igen, ett mönster som levde kvar flera årtionden efter 1967.
 
Högertrafikomläggningen innebar ett uppsving för den svenska bussbranschen. Förutom att hela vagnparken förnyades kunde allt fler bussar användas i turisttrafik till kontinenten, trafik som ökade kraftigt med den framväxande charterturismen.

Författare: Carl Zeidlitz