Bussarnas utförande

uppdaterad torsdag 21 augusti 2014, 16:06

.

Buss med mycket bagage på taket och baktill.
Buss med mycket bagage på taket och baktill.
Bild ur Gert Ekströms privata arkiv

Gamla bussars utförande och utrustning
I början av 1930-talet kom Normalbestämmelser beträffande personomnibus i yrkesmässig trafik. Där stadgades hur personomnibusar i Sverige skulle se ut och utrustas. En buss definierades som ett motorfordon för mer än sju personer, föraren inräknad, och den fick inte vara längre än 10 meter lång och 2,4 meter bred. Tio meter var att betrakta som ganska långt på den tiden. Överståthållarämbetet hade 1924 i särskilda föreskrifter för Stockholmstrafiken slagit fast att en buss inte får vara längre än 6,6 meter.

 
Fullsatt-skylt.

Skyltar på bussarna 
En rad olika skyltar måste fästas på bussarna, bland annat skulle det stå ”Ingång” och ”Utgång” på såväl insidan som utsidan av respektive dörrar samt ”Reservutgång” på reservdörrens insida. En upp- och nedfällbar skylt med ordet ”Fullsatt” skulle placeras så att den i nedfällt läge var väl synlig framifrån. Dessutom var det viktigt att bussens avdelningar för rökare och icke-rökare markerades med skyltar. Anslag med avståndstabeller och biljettpriser skulle finnas inuti fordonet och de skulle vara utförda med tydliga bokstäver och siffror och vara tillräckligt stora för att kunna läsas. Vart bussen gick skulle anges framtill på fordonet, och när det var mörkt skulle skylten belysas.
 
Av bestämmelserna framgick också att förarplatsen skulle vara rymlig och erbjuda föraren en bekväm körställning med god utsikt över vägbanan och helst vara placerad på höger sida. Den skulle vara ”så anordnad, att föraren ej kan undanträngas från sin plats”.
 
En separat bagageavdelning kunde anordnas i fordonens bakre ände. Om bussarna var kortare än 2,5 meter fick lättare bagage läggas upp på taket, men i sådana fall skulle räcken sättas upp. Passagerare fick dock bara sitta på taket om ett särskilt tillstånd hade ordnats.
 
För bussar som användes på vintern stadgades att det måste finnas en lukt- och rökfri uppvärmningsanordning, helst en som man kunde reglera från förarplatsen. Den skulle dessutom vara ”anordnad på ett mot brandfara och förgiftning betryggande sätt”.
 

Avgift för radio 
Under 1930-talet blev det allt populärare med radioanläggningar i bussarna. Det förekom att förbud utfärdades mot radio i bussar eftersom föraren distraherades. Dessutom hade Stim börjat kräva en årlig avgift av bussägare med radio. Problemet togs upp på ett styrelsemöte i Sveriges Omnibusägares Riksförbund (SOR) i september 1934. Alla tyckte dock inte att frågan var särskilt viktig - ledamoten Hjalmar Holm hade gjort erfarenheten att folk snart tröttnar på radiounderhållningen i bussarna.
 
I september 1935 sänkte Stim sin avgift för radio i bussar från 12 kronor till 10 kr i månaden per radio. Det motsvarade 288,58 kronor i december 2011. Medlemmarna i SOR fick 20 procents rabatt.
 
Författare: Eva Häggmark

Bussdörr.
Bussdörr.
Bild ur Spårvägsmuseets arkiv.


Emil Zandéns första buss 1924. Fullsatt-skylt på taket.
Emil Zandéns första buss 1924. Fullsatt-skylt på taket.

Bild ur Spårvägsmuseets arkiv.