Miljöbalken och hamnar

Den 1 januari 1999 trädde Miljöbalken ikraft och ersatte 15 tidigare lagar. Några lagar som tidigare berörde hamnar inkluderas i balken, exempelvis Vattenlagen. Något helt nytt var att det blev tillståndspliktigt att driva hamnverksamhet.

Bakgrunden var att i balken infördes ett antal EU direktiv. Enligt ett av dessa, direktivet om miljökonsekvensbedömning (MKB-direktivet 85/337/EG med ändring 97/11/EG, undantag för färjekajer) ska konsekvenserna av att vissa stora projekt anläggs beskrivas. Som projekt finns hamnar uppräknat, tillsammans med värmekraftverk, pappersmassefabriker, verksamheter med stora ingrepp i naturen som dammar, gruvdrift, kraftledningar samt infrastrukturprojekt för järnväg, flygplatser och motorvägar.

I flera av de övriga direktiven som infördes, främst IPPC-direktivet, finns bestämmelser för drift av olika verksamheter. I inget av dessa övriga direktiv krävs tillstånd för drift av hamnverksamhet.

EU-direktiven med sina olika syften sammanfogades i miljöbalken till anmälnings- eller tillståndsplikt för både anläggande och drift av många verksamheter. Tillståndsprocessen hämtades främst från MKB och IPPC direktiven, exempelvis krav på MKB, uppfyllande av miljökvalitetsnormer, tillstånd för ändring av verksamhet, användande av bästa möjliga teknik och gränsvärden för utsläpp. Här uppstod fenomenet att samma procedur måste följas för att få tillstånd för drift av en sedan länge befintlig hamn, på samma sätt som när en nya hamn ska anläggas. Exempelvis som att att beskriva 0-alternativet (om verksamheten inte medges tillstånd) eller alternativa lokaliseringar för en sedan länge etablerad hamn.

I miljöbalken omsattes även internationella konventioner till svensk rätt. Begrepp en hållbar utveckling för den framtida samhällsutvecklingen kommer från Amsterdamfördraget och FN-konferensen i Rio. Allmänhetens rätt till information och påverkan hämtades från Århus­konventionen. EU-direktiv som livsmiljö- och fågeldirektiven infördes via miljöbalken.

Till balken har ett antal allmänna hänsyns- eller aktsamhetsregler fogats till skydd för människors hälsa och miljön. Reglerna vänder sig till verksamhetsutövaren, som ska visa hur reglerna uppfylls. Exemplen på hänsynsregler är försiktighets-, produktvals-, lokaliserings- och hushållningsprinciperna samt krav på kunskap och var bevisbördan ligger. Det finns även en skälighetsregel som säger att kraven på hänsyn gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla. När det gäller frågan om vad som är att anse som rimligt respektive orimligt är uppfattningarna olika bland de miljö­prövningsdelegationer som prövar B- verksamheter, där hamnar ingår, som första instans.

I och med miljöbalkens trädde även bestämmelser om miljökvalitetsnormer ikraft. Med norm menas en högsta halt som får förekomma eller ska eftersträvas i utomhusluft. Antalet ämnen utökas kontinuerligt och finns för bly, svaveldioxid, kolmonoxid, partiklar, kväveoxider, bensen och ozon. Tillstånd för verksamheter som medverkar till att en norm överskrids, även om det bara är på marginalen, får enligt miljöbalken bara ges under vissa förutsättningar. Här ligger en svårighet som ligger i områden där normerna för t ex kväveoxid och partiklar är överskridna på grund av trafikens utsläpp.

Till slut finns även 16 av riksdagen allmänt formulerad nationella miljömål som på sikt ska uppfyllas genom myndigheternas tillståndsprövning och villkor på verksamhetsutövare.

Naturvårdsverkets handbok om hamnars tillståndsprövning

I och med att tillståndsprövning för drift av hamnar var något helt nytt och att både hamnar och myndigheter efterfrågade vägledningsmaterial så startade Naturvårdsverket i december 2000 ett projekt under ledning av konsultföretaget SWECO för att ta fram en handbok för hamnars tillståndsprövning. Sveriges Hamnar med representanter från hamnarna i Helsingborg, Göteborg och Stockholm deltog i en arbetsgrupp. Hamnverksamhet är den enda verksamhet för vilket en speciell handbok för dess tillståndsprövning tagits fram av Naturvårdsverket, vilket visar på svårigheterna. Att definiera vad som är hamn och vad som ska ingå i dess verksamhet, direkta och indirekta effekter av hamnverksamheten etc. stöttes och blöttes.

Efter mer än tre års arbete kom handboken ut i november 2003. Den långa tiden berodde på att Naturvårdsverket ville invänta beslut i ett antal domar, så att handbokens råd och riktlinjer inte skulle gå i motsatt riktning till domsluten.